Örnbo med utsikt mot Ammarnäs

Jag har många gånger drömt om att få göra guidade turer till Örnbo. Men då jag oftast färdas Georgsvägen för att ta fiskande gäster till Bertejaure så blir det sällan tillfälle. Jag åker mest förbi kan man säga. Då jag någon gång får tillfälle så berättar jag gärna det jag vet om platsen och dess invånare. Inte blir det sämre av att nybyggarna i Örnbo var ättlingar till den förste bonden på Bertejaure, det hemman jag är delägare i idag.

Bondgården Örnbo är ett populärt utflyktsmål.

Den dramatiska historien om Jon Larsen, nybyggaren vid sjön Bertejaure, får jag ta på annan plats, men hans sonson Jonas Andersson bodde bevisligen på den här platsen till sin död på 1950-talet. Han var arbetsam och en duktig bonde, men hade aldrig råd att skaffa sig någon häst. Han drog därför sitt hö på en släde från ängarna vid Bertejaure, till Örnbo. Han var ett av många exempel på hur oerhört människorna slet för att få höet till lagården för att mata sina djur med – och för att få mat på det egna bordet.

Örnbo på vintern 2016.

Det står på tavlan att Jonas pappa, Anders Jonsson, byggde Örnbo, men det betvivlar jag. Anders Jonsson hade fullt sjå med att hävda hemmanet Bertejaure åtminstone till 1873 och vad jag vet bodde han kvar till sin död. Ja, han ville odla sina ängar vid Bertejaure sida vid sida med min farfars far, Josef Berglund. Så sent som på 1890-talet bad han om att detta skulle ske. Det liv som Anders Jonsson levde, tål också att berättas. Men det gör vi på annan plats, senare.

Örnbo sommaren 2017. Några bybor har tagit på sig slåttern av vallen åt Länsantikvarien.

Örnbo var alltså en bondgård, men kallades för fjällägenhet, för staten hade bestämt att bonden bodde olagligt på platsen och därför inte fick någon äganderätt. När bonden dog så kunde ingen ta över gården. Idag är Örnbo skyddat och bevakas av Länsantikvarien.

Det finns en sommarlagård på platsen och min pappa berättade att han en gång fick höra hur björnen drev ut fåren ur den och jagade dem till skogs där de flesta föll offer för björnens ursinne. Då var han sju år gammal.

Invid sommarladugården idag står det skyltar som pekar ut vart stigarna i närleds-systemet går. Du kan köpa kartan över dessa leder bland annat på Naturum.

Som sjuåring skulle han alltså gå från sjön Bertejaure till Ammarnäs för att hämta posten. Alla vuxna var upptagna i arbetet med slåttern och de bestämde därför att pappa och hans två år yngre kusin skulle gå till byn. Men barnen kom tillbaka till de vuxna, rädda av att ha hört björnen jaga fåren. Björnens vrål hade hörts genom hela skogen.

De vuxna rådgjorde med varandra och gav sedan ett salongsgevär till pojkarna att försvara sig med. Det gjorde att modet kom tillbaka och väldigt kaxiga vandrade de kavata barnen mot Ammarnäs. När de på sin väg passerade den plats där björnen slaktat alla fåren så vek modet igen. Skräckslagna sprang de till byn för att hämta posten. Någon björn såg de inte röken av. De återvände givetvis samma kväll. Något annat var otänkbart.

Örnbo är ett populärt utflyktsmål och det är cirka 5 km att gå dit på sommaren från bilparkeringen där vägen slutar i Norra Ammarnäs. Du följer Georgsvägen till dess du ser Bissanbäckens vattenfall och där står det en skylt som pekar ut vilken stig du ska följa. Det är en dryg kilometer från vattenfallet.

Vintertid går det skoterled ända fram.

Det är väl värt besväret att besöka Örnbo. Utsikten in mot Gaisatj (fjället) och byn Ammarnäs är underbar.